Woolpowered Stephen Copp

Bakom hundarna får han inspiration till nya produkter

Stephen Copp växte upp bland bergen i indiska Himalaya. Som 10-åring flyttade hans föräldrar tillbaka till Sverige och bosatte sig i Hålland utanför Åre. Där började han åka snowboard på elitnivå innan han sadlade om till produktutvecklare av funktionskläder. Vi träffar Stephen vid hans studio i Undersåker och pratar produktutveckling och kläder som är gjorda för att hålla länge.

Båda dina föräldrar är från Sverige, men ändå spenderade du dina första tio år i Indien. Hur kommer det sig?
Mina föräldrar jobbade som missionärer i Indien. Vi bodde i en bergsby i Himalayabergen ungefär 30 mil norr om New Dehli. Eller, egentligen bodde vi på en bergsstation i vad man kanske ska kalla förbergen till Himalaya. Byn fungerade som en handelsplats för byarna runt omkring.

Du har åkt snowboard på professionell nivå. Var det ett intresse som startade redan i Himalaya?
Nej, jag började åka snowboard något år efter att vi hade flyttat till Sverige. I Himalaya kunde vintrarna vara kalla och råa men det var aldrig särskilt mycket snö. När jag flyttade hit började jag åka skidor, men efter något år började jag åka snowboard istället, något som var ganska nytt i Sverige i slutet av 1980-talet.

Jag och ett gäng kompisar byggde våra egna brädor på träslöjden. Vi åkte först bara hemma på gården, men det utvecklades ganska snabbt och det blev samtidigt en stor satsning på snowboardåkare här. Jag började tävla och deltog på ungdoms-SM när jag var 14 år. Jag ställde upp i fem grenar och kom hem med fyra guld och ett silver.

1996 blev jag juniorvärldmästare och då tänkte jag att om jag kunde bli bäst i världen som junior, borde jag kunna bli bäst i världen som senior. Jag lade upp en treårsplan med målet att bli bland de 15 bästa i världen, annars skulle jag lägga av. Då hade i alla fall givit det en ärlig chans.

Redan andra året hade jag vunnit min första världscupsseger. Jag hamnade då i första startgrupp och där låg jag fram till dess att jag slutade 2002.

Att åka snowboard på heltid kan vara rena drömmen för många. Varför slutade du?
Det var en kombination av att jag ledsnade och det inte gick så bra för mig mot slutet. Jag tröttnade på att alltid sova borta och någonstans blir det ju som vilket vanligt jobb som helst. Man åker till samma backar och kör mot samma motståndare. Jag blev ganska så avtrubbad och tyckte inte att det var kul längre. På den nivån handlar det mest om att nöta små, små detaljer och det är inte särskilt intressant tycker jag.

Woolpowered Stephen Copp

Woolpowered Stephen Copp

I dag frilansar du som produktutvecklare av kläder. Hur kom du in på den banan.
När jag lade av med snowboarden flyttade jag och min fru till Västerbotten där hon läste en folkhögskoleutbildning. Jag jobbade som outdooransvarig på en stadiumbutik i Skellefteå och efter två år flyttade vi till Stockholm. Min fru hade kommit in på konstfack och jag jobbade ett år på en annan butik i Stockholm innan jag hittade min utbildning. Jag hade fått upp intresset för hur produkter utvecklas och såg att det fanns många alternativa lösningar som hade varit bättre.

Jag sökte till en ingenjörsutbildning som hette Innovation och produktdesign. Jag gjorde mitt examensarbete för Lundhags, eller Almgrens som det hette på den tiden. Efter det började jag jobba där. Först som assistent men efter något år blev jag produktchef. När jag hade jobbat sex år som produktchef valde Lundhags att flytta huvudkontoret till Stockholm och jag blev uppsagd eftersom jag inte ville flytta med. I samband med det startade jag eget företag.

Hade du funderat länge på att starta eget?
Nej, jag hade inga planer alls på det egentligen. Men jag hamnade i ett läge där jag var tvungen att hitta på något att göra och då landade det på att starta eget. Jag var pappaledig under det första halvåret vilket gjorde att jag hade tid att leta efter kunder och sälja in mina tjänster.

I början var det väldigt mycket stress. När det var ungefär tre månader kvar på ett projekt började jag söka nya jobb och allt som oftast ville de att jag skulle börja direkt. Då blev det dubbelt arbete i tre månader och det tog flera år innan jag kände att jag hade ro att inte börja söka nya jobb för tidigt.

Hur är det att jobba som produktutvecklare?
Jag hade en ganska förskönad bild av vad det innebär att jobba som produktutvecklare. Visst, man får jobba med produktutveckling men det är ganska få som bara får jobba med det. Oftast är det mycket produktionsrelaterat arbete och problemlösning också.

Att rita kollektionerna är det lätta arbetet. Men det är väldigt mycket annat som ska falla på plats och det är lätt att man underskattar den delen av arbetet. Den största utmaningen i produktutvecklingsarbetet är att göra en tillräckligt bra produkt för ett pris som marknaden är villig att betala. Det är den delen jag alltid velat göra mer av.

Jag gillar kreativa faser men är väldigt funktionsdriven. Ofta börjar man med en färgkarta när man jobbar med produktutveckling av kollektioner inom mode, sport och outdoor. Det är för mig ett främmande sätt att börja. Produktens funktion blir ju inte bättre bara för att den är gul istället för grön. Du blir ju inte mer varm beroende på vilken färg plaggen har och det är det jag tycker är så bra med Woolpower. Enda gången färg spelar roll är när kläderna ska vara synliga.

Om man gör bra kvalitet från början behövs inte de där fyra extra t-shirtarna.

Förutom Outdoor Works så har du även ett företag som heter Plusminusnoll. Vad är det för något?
Sedan jag flyttade hit för drygt tio år sedan har jag haft draghundar och kört hundspann. Tillsammans med min kompis Fredrik Neiman, som var den som introducerade mig för draghundssporten, startade jag Plusminusnoll som har sin utgångspunkt i draghundssporten.

Vi startade företaget eftersom jag kände att produktutvecklingen inom outdoorbranschen blev för marknadsdriven. Fokus hamnade på en kundgrupp där majoriteten bodde i större städer. Man började exempelvis sy in huvor i nacklinjen för att den skulle ligga snyggare när den var nere, och man prioriterade bort att den skulle sitta bra när den var uppe. En kväll satt vi på våra fyrhjulingar bakom hundarna och kände hur vi blev kalla om näsorna. Huvorna var för dåliga och det gick inte att få tag i något som satt bra. Då kände jag att vi kan göra egna kläder istället. Det blev det lite som att nu skulle vi ta tillbaka 90-talet med sin grundläggande funktion. Vi ville ha mer volym i kläderna, ordentliga huvor och inte så mycket krimskrams.

Hur stor del av ditt liv handlar om hundarna?
Hunddelen är väldigt viktig för mig. Jag hamnar i en bra sinnesstämning när jag står på släden och får uppleva saker samtidigt som jag kan låta tankarna vandra. Jag tror att det är superviktigt att man tar sig den tiden och hittar sitt sätt att uppleva den på. Det kan vara genom att springa, cykla, vandra eller vad som helst.

Sedan är slädkörningen en väldigt bra testmiljö för produkter. När det blir mörkt och man blir kall och trött ställs det helt andra krav på produkterna. Det är den typen av situationer som jag gillar. När det ställs högre krav på produkterna för att finmotoriken slutar fungera. Det är då man kommer på de där speciella funktionerna som kan vara avgörande. 

Woolpowered Stephen Copp

Du som jobbar med att ta fram och utveckla funktions- och friluftskläder. Hur tänker du kring material och hållbarhet?
Min grundinställning är att det är bättre att producera en t-shirt som håller i tio år än att producera fem som håller i två år. Om man gör bra kvalitet från början behövs inte de där fyra extra t-shirtarna.

Det börjar bli väldigt populärt med biologiskt nedbrytbara underställ och grundtanken är ju väldigt god. Men om det gör att den bara håller i ett år, då måste vi producera väldigt många underställ. Ett blandmaterial med syntet tappar nedbrytbarhetsfunktionen, men ökar slitstyrkan av plagget gånger fem. Vilket är bäst egentligen? Det är en diskussion som ständigt förs. Jag är mer inne på att kläderna ska hålla länge och att det ska gå att reparera dem istället för att du ska kunna återvinna eller bryta ner dem så att det blir jord.

Skalplagg blir minst lika hållbara och kanske till och med bättre om du gör polyester rakt igenom. Membran både på yttersida och innertyg. Men det börjar komma riktigt fina rena polyestrar nu. Då får du en produkt som håller väldigt länge och när den är slut kan du återvinna den eftersom det är en ren produkt. När man har en produkt som både håller länge och går att återvinna, då anser jag att man har lyckats genom hela kedjan.

När kom du i kontakt med Woolpower för första gången?
Jag brukar alltid säga det att jag önskar att jag hade gjort det tidigare, när jag åkte snowboard, för det hade gjort min vardag som snowboardåkare så mycket bättre! Men jag köpte mitt första woolpowerplagg när jag slutade åka snowboard och började åka skidor med hund. När man åker med hund så växlar man mellan att vara aktiv och varm till att stå still och bli kall. Då finns det inget som slår Woolpower.

Om man bara gick på funktion då skulle Woolpower vara oslagbara på marknaden enligt mig. Det finns inget bättre material att ha i underställ, inte om man kollar på vikt i förhållande till värme och funktion. Men människan är fåfäng och ofta kommer det till en viss punkt där man väljer en sämre produkt för att man vill se bättre ut. En woolpowertröja blir ju lite sladdrig och noppar sig. Men om det bara var funktion som spelade roll, då är jag övertygad om att Woolpower skulle ha monopol.

Men man måste testa för att förstå. Jag kommer ihåg en gång när jag körde vagn ganska sent på hösten. Det var innan snön hade kommit, men det var nästan 20 minusgrader. Jag brukar vanligtvis bara ha ett par Long Johns 200 och vindbyxor ovanpå det. Men av någon anledning så tog jag på mig ett extra par långkalsonger i samma tjocklek. Det blev så sjukt varmt! Det var nästan jobbigt och jag blev faktiskt tvungen att stanna och ta av mig det där extra paret som jag hade på. Jag visste att de var varma men jag blev faktiskt chockad.