Woolpowered

Alexandra Hägglund

Livspusslet är ibland svårt att lägga, särskilt om man är förälder. Egna drömmar läggs ofta åt sidan eller skjuts upp till ett sedan som kanske aldrig kommer. Egentiden får stå åt sidan till fördel för alla bör och måsten. Men måste det verkligen vara så? Att lyckas med konststycket att regelbundet få tid för sig själv är få förunnat. Alexandra är en av dem som lyckats. Med ett stort stöd av sin sambo och sin familj har hon haft möjlighet att följa sina drömmar och unna sig den viktiga egentiden vi alla behöver.

Jørund Eggen

Det finns många som drömmer om den. Friheten att göra precis vad man vill och ta dagen som den kommer. Men vad är man egentligen beredd att offra för att få den där friheten? Vi träffade Jørund Eggen som valt att leva ”Vanlife”, en livsstil som allt fler börjar få upp ögonen för i Sverige.

Anita Myhr

Med milsvidd utsikt över fjällvärlden, höglänta slåtterängar och underligt formade gamla björkar lever Anita Myhr med sina djur under sommaren. För Anita är det hårt arbete från tidig morgon till sen kväll som gäller, och hon gör det med glädje.

Jerry Engström

Han är entreprenören, marknadsföraren, inspiratören och föreläsaren som för fem år sedan lämnade jobbet som marknadschef på ett av Sveriges mest populära outdoorföretag för att förverkliga sin dröm – att spendera mer tid utomhus och få fler att uppleva friluftsliv.

Fia Gulliksson

Kocken, entreprenören och föreläsaren som sätter Sverige och Jämtland på kartan som en kulinarisk destination. Med ett brinnande engagemang för frågor om hållbarhet utvecklar hon restauranger och gastronomiska hubbar där människor kan mötas, utvecklas och njuta.

Stephen Copp

Stephen växte upp bland bergen i indiska Himalaya. Som 10-åring flyttade hans föräldrar tillbaka till Sverige och bosatte sig i Hålland utanför Åre. Där började han åka snowboard på elitnivå innan han sadlade om till produktutvecklare av funktionskläder.

Sofie Werner

Sofie bor i en gammal sommarlada på 29 kvadratmeter som hon renoverat själv. Men hur är det egentligen att bo i en stuga där man har 500 meter till närmaste bilväg under vintertid? En stuga som dessutom saknar rinnande vatten och avlopp. Hur vågar man ta steget?