Text: Jesper Hägg och Hampus Carlson Foto: Hampus Carlson och Markus Bölander

Jesper Hägg och Hampus Carlson träffades på Luleås Tekniska universitet 2012 dit de båda sökt sig för att komma nära naturen. Just då kunde de inte ana vilka äventyr deras vänskap skulle dra ut dem på. Med olika erfarenheter från friluftsliv där Hampus mest paddlat havskajak och Jesper mest åkt skidor så började de utforska nya friluftsaktiviteter tillsammans. En dröm som skulle visa sig vara gemensam var bergsbestigning på högre höjd och hösten 2019 begav de sig ut på deras hittills största äventyr tillsammans. Här är deras berättelse:

Det är fyllda av lycka, upprymdhet och livsglädje vi nu tänker tillbaka på vår resa till södra Rysslands bergsmassiv, med målet att bestiga Europas högsta berg Mount Elbrus, 5642 möh. Det skulle visa sig vara ett äventyr likt inget annat någon av oss upplevt. Den höga höjden, den fysiska ansträngningen, och det kalla klimatet var en kombination som minst sagt tärde på kroppen. Men när vi ser tillbaka på resan är det inte den kroppsliga påfrestningen vi minns, utan snarare de helt sagolika vyerna och alla fantastiska människor från alla världens hörn vi delade upplevelsen med.

En av de viktigaste lärdomarna vi tar med oss är att förberedelser och bra utrustning lönar sig. Specifikt har vår utrustning och våra kläder gjort att hela resan har upplevts som friktionsfri. Bra kläder hela vägen från underställ till skalkläder har hållit oss varma och torra både under vandringarna i 15-20 plusgrader samt toppbestigningen i ner till 15 minusgrader, och det har varit ovärderligt för att kunna njuta upplevelsen.

Expeditionen började med att vi anlände till en liten rysk by vid Elbrus fot som heter Terskol. Här skulle vi träffa vår guide Sergej och övriga personer i hans grupp som vi skulle spendera kommande dagar med. Den första dagen i Terskol skulle vi göra vår första acklimatiseringstur upp till 3000 möh, vilket var en ca 1000 möh bestigning då Terskol redan befinner sig på 2000 möh. Vid den här höjden var det inte ännu så kallt, runt 15-20 grader, men en betydande skillnad från Mineralnye Vody där vi hade landat med flyget dagen innan och mötts av högsommar och 30+ grader. Stigningen till 3000 möh var en fin vandring på en grusväg bland vattenfall och grönområden.

Fötterna var en källa för mycket förberedelse och oro inför denna resa, ett skavsår eller kalla och blöta fötter under resan skulle kunna förstöra hela upplevelsen. Vi valde att köra dubbla lager ullstrumpor för att så mycket av friktionen som möjligt skulle ske mellan strump-lagerna och inte mot fötterna, vi båda klarade oss lyckligtvis utan problem under hela resan.

Efter en natt till i Terskol så packade vi våra väskor med all utrustning och tog en skidlift upp till Elbrus basläger, som ligger på 3800 möh. Här fanns en form av vandrarhem som skulle bli vårt boende de kommande fyra nätterna. Vi delade rum med sex andra personer ur vår guide-grupp, ett litet rum utan ventilering med skevt golv. På den här höjden var det märkbart kallare än i Terskol, men framförallt kände vi av höjden ordentligt för första gången på resan. En liten slänt räckte för att få upp pulsen. Nu kände vi verkligen att vi var på en riktig bergsbestigning och inte en fjällvandring.

Vistelsen i baslägret kan vi nog klassa som det mest spartanska levnadsformatet vi båda varit med om. Det fanns inget internet eller telefonmottagning att hitta i närheten. Toalettbesöken gjordes i ett skjul som man ställt vid en sluttning, innehållandes bås med ett hål i mitten av golvytan. Toaletterna gjorde sig välförtjänta av namnet “House of Pain” som de fått av turister på diverse forum. Möjligheterna till att ta en dusch fanns inte på kartan, förutom genom våtservetterna vi läst oss till är livsnödvändigt på sådana här turer. I vandrarhemmet fanns också en matsal som serverade de tre mål om dagen som ingick i resan. Det genomgående temat för all mat som serverades var dill, och till dillen fanns oftast en liten sallad, fisk, kött, soppa eller bröd. Det var kort sagt ingen kulinarisk upplevelse, men med all ansträngning kring höjden och vandringen var det skönt att få mat serverad överhuvudtaget.

Emellan de stigningar vi gjorde spenderades mycket tid till att bara dra runt på baslägret. Vi gled mest runt i underställ och var väldigt glada över att vi hade valt ull som material, det gjorde att de inte började lukta illa trots vår bristande hygien. Tiden spenderade vi med att antingen ligga och läsa en bok, sitta i matsalen och lära känna de andra i vår grupp, gå igenom kläder och utrustning inför eller efter en stigning, eller bara gå runt på baslägret och blicka ut över Kaukasusbergen. En vy som verkligen fick oss att falla baklänges var en kväll då solen gått ned och den helt spektakulära stjärnhimlen blottade sig, och en bädd av moln hade lagt sig ett par hundra meter nedanför baslägrets höjd och lystes upp av månskenet. Det är en minnesbild som kommer sitta kvar länge.

Under dagarna på baslägret gjorde vi flera stigningar för att acklimatisera oss till höjden. Första dagen gick vi till 4300 möh och övade på self-arrest med isyxa, en övning där man positionerar sig på mage och trycker ned isyxan mot marken för att undvika att glida nedför berget om man ramlar. Andra dagen tog vi oss upp till 4700 möh där vi åt lunch och sedan vände ned till baslägret igen. Dessa två stigningar skedde mitt på dagen, och det var soligt och kanske mellan -5 och +5 grader i luften.

Eftersom vi under stigningarna rörde oss hela tiden, och solen värmde ganska mycket, så räckte det med underställ och skalbyxor på benen. Utöver detta hade vi även sockar, vandringskängor och damasker på oss som skyddade från att snö kom in. På överkroppen valde vi att köra en Crewneck 200 som baslager, sen en Full Zip Jacket 400, och sist en skaljacka. Det visade sig vara precis lagom större delen av stigningarna. Det var nästan lite för varmt då solen stekte som mest och när vi gjorde övningarna med isyxa och rörde oss väldigt mycket. Dock transporterade plaggen ut fukt från kroppen väldigt bra så vi höll oss relativt torra hela dagarna. Det var först när vi satt stilla längre än 10 min som vi behövde ta på oss ett extra lager med dun för att hålla värmen.

Vårt toppförsök började, till skillnad från övriga stigningar, vid midnatt. Detta innebar att vi åt frukost kl 23:00, vilket gjorde hela dagen innan märklig. Vi försökte båda sova under dagen för att vila upp oss, med olika bra resultat. Denna stigning innebar betydligt noggrannare förberedelse med utrustning och packning, eftersom det krävdes både betydligt mer kläder, mer vatten och mer mat.

De första 4–5 timmarna vandrade vi i mörker. Med enbart pannlampornas ljus hade vi totalt fokus på att sätta ena foten framför den andra, känna stegjärnen få fäste i snön, och se till att andas medvetet för att fånga upp så mycket syre i kroppen som möjligt. Vid första tillfälle för en paus kunde vi inte motstå att för en sekund släcka pannlamporna och totalt hänföras av den oändliga stjärnhimlen ovanför oss. När vi kom högre upp kunde vi även se månen lysa upp närliggande toppar som stack upp genom molntäcket nedanför.

Eftersom det var betydligt kallare på natten än på dagen, så hade vi dubbla underställsbyxor på oss under skalet. På överkroppen hade vi en Crewneck 200 och Zip Turtleneck 200 över den som bas. Sedan förstärkte vi med en Full Zip Jacket 400 som mellanlager och sist en skaljacka. Det fungerade väldigt bra under större delen av natten. Vid pauserna tog vi på oss en dunjackaför att inte bli kalla när vi satt stilla.

Ju högre upp vi kom desto kallare blev det. Vi hade en strategi där vi hellre klädde på oss extra kläder lite för tidigt än för sent och det visade sig vara väldigt lyckat. I ryggsäcken hade vi med oss en extra fleece och en dunjacka som vi tog på oss när det blev kallare.

När vi nådde en avsats vid 5100 möh och tog en paus nåddes vi av solens strålar för första gången. En sagolik vy över bergskedjan tvingade oss att stanna och bara hänföras en stund. Här var också slutstationen för de vandrare som valt att lifta med pistmaskin första delen av stigningen för att spara krafterna, och det började det bli mycket folk i rörelse mot toppen.

Från denna platå var det ungefär 200 höjdmeter till nästa platå som låg precis mellan de två topparna på berget. Dessa 200 höjdmeter tog ganska lång tid dels på grund av den stora folkmassan men kanske framförallt på grund av höjden som vi båda verkligen av vid det här laget. När vi nådde platån vid 5300 m.ö.h ansåg vår guide att vi inte kunde hålla uppe hans tempo längre, och vi tog då motvilligt beslutet att vända om och bege oss ned mot baslägret igen.

I efterhand är vi båda väldigt nöjda med vår upplevelse. Det hade visserligen varit mäktigt att stå på Europas högsta punkt, men desto större plats i minnet har alla spektakulära vyer av bergsmassiven i omgivningen. Vi lämnade resan med stor glädje och beslutsamhet över att det inte var sista gången vi gav oss uppför ett högt berg i hopp om att nå toppen.